Rekommenderar en kopp kaffe eller dylikt när du läser detta inlägg, blev ganska långt. Läs, reflektera och njut av bilderna i slutet. Sedan får man gärna komma med kommentarer via e-post eller meddelande. Puss!

SÄSONGSSAMMANFATTNING

Säsongen 2017-2018 blev allt annat än planerat. Blod, svett och tårar har spillts, men utan resultat. Många nya saker har hänt under det senaste året, och många olika faktorer har påverkat mig som skidåkare. Här tänker jag nu försöka sammanfatta säsongen som gått och försöka analysera vissa detaljer.

För lite mer än ett år sedan nu, så hade en till skidsäsong flugit förbi utan smaskiga resultat. Det var ju första året också efter Vörå-tiden så jag märkte hur stor inverkan det hade på träningsglädjen. Jag bestämde mig för att göra nystart på flera plan. Jag böt tränare från brorsan till Martin Norrgård, opererade bort mina bråkande tonsiller, mitt livs första ordentliga sommarjobb väntade mig och till hösten skulle jag byta träningsmiljö till Jyväskylä. Såg fram emot ändringarna som skedde och de var nödvändiga på gott och ont. Med Martin så ändrade vi upplägget på min träning ganska radikalt från mot vad jag brukade träna (mindre mängd, mera snabbhet och explosivitet). Vi hade en bra plan och jag försökte följa den så gott det gick mellan kvällsskiftena på S-Market. Jobbade nog mycket mera där än vad det var tänkt från början, så det påverkade väldigt mycket hur mycket energi jag hade att träna sedan. Minns att jag sa i ett skede att ”om jag satsar ännu nästa år så sommarjobbar jag nog inte”. Så det säger en hel del om hur bra det gick för mig att kombinera. Hatten av för er som lyckas med det!!!

När jag sedan flyttade till Jyväskylä på höstkanten så var det ju såklart mycket runt om själva flytten. Skaffa nya kompisar, allting på finska, laga mat, handla, städa, betala räkningarna, hitta nya träningsrutter, kom in i det finska skidåkargänget, häng med i skolan… Helt normala saker som jag inte tänkte på att var nåt problem, men som garanterat påverkade undermedvetet. Och det skulle jag ju nog ha klarat bra, bara inte formen skulle ha varit sämst nånsin! (Utan att överdriva). Om man tränar så gott som varje dag, och har ett mål, är det fan inte roligt att fara på länk och känna att ”alltså jag orkar inte”. En dag var pulsen i taket, en dag kände jag mig som 100kg, och en annan dag så smakade det bara skit. Nu befinner vi ju oss alltså i månadsskiftet september-oktober. Om det på programmet stod 1h löpning, kunde jag först spara den till eftermiddagen, sedan blev det till kvällen, sedan blev den 30min, och till slut kom jag med gråten i halsen hem igen efter 10min. Det stod ju klart att någonting bör göras. Ringde åt Martin och vi bestämde oss för att ta en paus. Fick alltså vila eller träna det jag ville tills det kändes bra igen. Denna paus räckte ca 2-3 veckor och efter detta gick fiilisen lite upp och ner. Det två veckor långa lägret i Muonio i november var exakt det jag behövde. Skidåkning i perfekta förhållanden med underbara kompisar. Träningen går då nästan riktigt bra i 2 månader och jag börjar se ett hopp ändå för inkommande tävlingar. Blir en intensitetsvecka i Ylläs mellan jul och nyår och efter det är jag redo att komma hem och tävla. Men det är här någonting händer. Tävlar en gång i en DT, går ej så bra. Tävlar på FM i Vanda, resultat: extremt dåligt, psyket: håller upp humöret. Tävlar i SC i Vörå, resultat: katastrof, psyke: katastrof. àSäsongens andra helpaus.

Alltså nån sån där extremt dålig känsla har jag nog aldrig haft förut. Fysiskt i kroppen, så var det så att jag fick mjölksyra av minsta lilla, t.ex. av att raka benen i duschen. Jag orkade inte ens värma upp ordentligt inför tävlingarna och om jag nån gång gjorde en styrketräning så klarade jag ca 5 lätta upprepningar innan den muskelgruppen skakade… Ja, det låter lite som överbelastningssymptom, men det kan det verkligen inte vara eftersom jag i år har tränat 100h mindre än vanligt. Psykiskt så minns jag att jag hade gråten i halsen en hel vecka efter tävlingarna i Vörå. Ville helst inte alls prata om det. Gick några gånger på poledancing med en kompis från skolan och var ut och festade med både skol- och skidkompisar i JKL. Efter den här pausen, så var jag helt enkelt tvungen att ändra syn på det hela. Jag hade absolut inte tänkt avbryta säsongen, utan jag deltog i resterande tävlingar på den nivå jag kunde. Försökte njuta av alla härliga saker på en tävling utöver själva plågsamma delen. Läste en gång ett bra citat/talesätt som passar in här: Keep your head up princess, your tiara is falling.

I mars så flyttade jag hem tillbaka till Vasa (tillfälligt alltså) eftersom jag gjort min praktik här hela våren. Var 4 veckor på barnpsykiatrin på sjukhuset och 5 veckor med en privatföretagare. På VCS lossnade faktiskt ett sommarjobb som ergoterapeut på avdelningen för krävande rehabilitering (!), men jag tog det inte direkt, utan funderade en vecka först. Det stod då mellan jobbet eller tränig i sommar. Och jag valde till slut att ta jobbet (läs mera under ”Framtiden”). Så inför sista tävlingen i Taivalkoski (seniorernas FM), så visste jag redan att jag slutar. Så där tävlade jag alla tre dagar och njöt så gott det gick. Hade även ”mamm & papp” som sponsor på baken hela helgen. Viktigt att ens största sponsorer syns i media.

Nämnde redan att träningsmängden i år har legat ca 100h under det jag brukar träna per år. Vilodagarna har nästan varit dubbla mot vad jag brukar ha, men däremot har sjukdagarna minskat markant. Den tävling jag kan lyfta fram som årets bästa går så långt bak som till juli och Jeppis summer ski. Allmänt så förbättrades nog min snabbhet på skidor och jag var inte lika dieselstartad som jag brukar vara. Men eftersom jag har stött på diverse motgångar i år så har det ju också varit extremt svårt att hålla planen och få sammanhängande perioder, vilket såklart påverkar resultatet. Det är på samma gång ingen hemlighet, att samtidigt som jag är i mitt livs sämsta form, visar även vågen rekordsiffror. Det beror också på diverse saker. Med jag brukar säga att framgång föder framgång, men motgång föder också motgång. Allting blir ett ekorrhjul av skit till sist. (I allmänhet stör inte viktuppgången mig, men uppförsbackarna blir så mycket tyngre av det, så då stör det mig).

Martins funderingar går i de banorna, att jag under flera års tid skulle ha kört mina GU pass för hårt. Att min pyramids bas inte varit tillräckligt kompakt, så att nu när vi börjat träna på pyramidens topp mera så har inte botten hållit att stå på. Det kan vara en lösning. Svårt att veta. Kan ju påminna er om att min maxpuls ligger på 216 vid löpning och jag kan lätt fara på en 1h länk med puls 180 utan att bli trött. Men är det min GU1 puls? Nej. Så kan passa på att påminna er aktiva om hur viktig GU farten faktiskt är!!! Ni ska bli hungriga, men inte trötta. Så kallad ”skvaller-fart”. Detta har ju nästan varit min specialitet som idrottare, att vara klungans bromskloss på lugna träningar, men tydligen kan jag bli bättre på den delen också

”KARRIÄRSAMMANFATTNING”

Jag skidade för första gången när jag var kanske 3 år och det var väl på gården hos mommo och moffa. Första tävlingen jag deltog i var väl en Femman-cup, de tävlingarna var alltid så bra eftersom man fick äta munk efteråt! Eftersom både Sofie och Victor skidade så följde jag väl automatiskt med i svängarna och till träningar. Från kanske 6-7 år och uppåt så hade vi alltså träning en, två gånger i veckan med IF Femman. Jag hade väldigt tur, för att just min årskull var väldigt stor, så det fanns alltid väldigt mycket kompisar på träningarna. Jag tror till och med att ända fram tills vi var kanske 14 år var vi ca 15st i vår grupp! (Födda -96 & -97). Denna tid så höll jag ju även på med såväl friidrott som orientering. Så under högstadietiden hann jag inte ränna på stan på kvällar och helger utan det var full fart med träningar och tävlingsresor. Tyckte faktiskt väldigt mycket om ett sånt liv. Sedan när jag gick ut högstadiet och började Vörå Idrottsgymnasium valde jag bort friidrotten, skrev in mig i skolan som skidåkare och orienterade som komplementerande träning.

Första gången jag var på ett FSS-läger var väl hösten 2011, då var vi med en busslast till Levi. Jag minns att det var då jag blev kompis med Julia Häger eftersom vi bodde i samma rum och vi skrattade tillsammans åt Jennifer och Amanda när de alltid ville vara 15min på plats före träningen började. (Henkka hade kommit med hot när lägret började). Efter detta, har jag väl varit med i FSS juniorgrupp 4 år och seniorgruppen 1 år, i två år har jag varit med i ÖID gruppen men med nästan samma koncept som FSS. FSS har känts som ett andra hem lite, där är alla likasinnade och alla är kompis med alla. Man blir väldigt tajta på lägren och jag och Amanda har nog allt för många lägerdygn tillsammans XD

De fyra åren jag spenderade i Vörå så var nog hittills de bästa i mitt liv. Såklart fanns det mycket sämre saker också och nog fanns det saker vi klagade på, men var finns nu inte det? Från att ha gått från ”Vah? Ska du träna idag igen?? Du tränade ju igår…?” till att grannen stänger av musiken kl 22, för att då skall det vara tyst bland idrottare, var ljuvligt. Måste passa på att tack Roland Rolle Villför, för ett enastående jobb som tränare åt en stor bunt skidåkare i Vörå. Här tänkte jag låna Fabian Af Hällströms citat som Anton citerade på skolavslutningen: ”Om man skulle ha farit till en vanlig skola skulle man fått nya vänner, men när man kom till Vörå, fick man en ny familj”.

Prestationsmässigt så har det väl varit en berg- och dalbana. När jag var liten visste jag ju inte vad mjölksyra var för nåt (det var tider det), och jag skidade ungefär för att få munken efter målgång. Minns också att jag kunde gråta efter någon Femman cup för att jag hela tiden kom fjärde efter Amanda, Jennifer och Chevelle (det var också tider). Sedan kan det hända att jag tog någon DM eller FSSM medalj i åldern 10-14, men året jag gick på nian var nog bästa året. Jag hade tränat väldigt bra och mångsidigt hela året och såg fram emot att skidsäsongen skulle börja (efter igen en lång friidrotts- och orienteringssäsong). När vi sedan var på läger med föreningen i december så vrickade jag foten rejält på en lekstafett sista kvällen. Då måste jag totalvila en vecka och fick sedan sakta börja på igen. Hann bra tillbaka till tävlingarna och då var formen som aldrig förr. Vann DM, vann FSSM, ja, jag vann nästan det mesta det året. På Hopea Sompa kom jag harmligt nog bara 10:e, och stafettplatsen rök (ja, så bra standard på laget hade vi). Under gymnasieåren så har jag väl också tagit en del FSSM vinster, en tredje plats på KLL 2012, fyra topp-10 placeringar på FM och två FM medaljer i stafett FM.

Ovan nämnda resultat har jag ju lyckats med när jag inte varit sjuk! För det har jag hunnit vara tillräckligt under dessa år. Den enda skadan jag haft egentligen var just foten 2011, men sjukdagar har jag haft allt för mycket. Värsta året var nog 2014 när jag hade angina, feber, förkylningar, halsont OCH körtelfeber samma höst! Till och med Victor minns jag sa ”det börjar likna en fars det här”.  För att inte nämna mycoplasma och twar under andra år. Här har jag haft tur som har en mamma som är läkare som snabbt kan skriva remiss för blodprover och skriva ut mediciner vid behov. Halsont (mest från morgonen) kan jag lugnt säga att jag haft ca 100 dagar om året. Då är det svårt att veta om man kan träna eller ej när man är på väg på morgonen. Som tur fick jag tonsillerna bortopererade våren 2017, så i år har det varit mindre av det bekymret.

En knepig fråga som ställts nån gång är ”varför skidar du?”. Har vridit och vänt på den ganska mycket, men som svar skulle jag kunna säga: Den sociala, fysiska, rumsliga, och prestationsmässiga delen som skidåkning ger mig, får mig att känna mig som hemma. För att om jag inte skulle ha passat in här eller inte egentligen tyckt om allt som har med grenen att göra, så skulle jag garanterat slutat efter motgångar.

Sedan är för mig en vital grej det här med kompisarna, den sociala kretsen man får när man är med i skidrumban. Har lärt känna så otroligt många människor genom åren, skaffat kontakter och fått kamrater för livet. Det är obeskrivligt skönt när man kan hoppa in i en skidkompis famn för att man är ledsen över sin idrottsliga situation, och man behöver inte säga ett ord, utan de förstår. En sk ”vanlig människa” kanske inte skulle förstå hur mycket man än förklarar. Kommer att sakna den delade glädjen och den delade sorgen. Får ännu gråten i halsen när jag tänker på Julia Hägers första FM medalj från Vörå 2015, och på samma sätt gråten i halsen när jag tänker på Jennifer som kämpade på så himla tappert för att bli en bra skidåkare med kroppen sa stopp. Idrotten är så himla orättvis, så himla vacker, så himla brutal, så himla svinjobbig, så himla underbar. Som idrottare har jag fått så mycket egenskaper som gynnar mig i det vardagliga livet, och framför allt så har jag lärt känna min kropp så otroligt bra! Sedan är man ju lite hjärntvättad med hela idrottarlivet och lite insnöad med alla andra saker. Men livet är långt ännu! J

Så från 1999 till 2018 har jag stått på ett par skidor, och nu lägger jag högst troligen tävlingsparen på hyllan. Den som lyckas få mig ur skidspåren i framtiden kan få en glass, för det kan sitta hårt. Men det är inte en dålig sak.

FRAMTIDEN

Som jag nämnde ovan så tog jag emot jobbet på VCS. Min ursprungliga plan var att 1. Inte ha någon tränare, utan fråga vid behov råd av kunniga 2. Träna exakt det jag vill (men ändå med en plan) och lära mig nya saker/grenar 3. Inte lägga mål till nästa skidsäsong utan lägga mål till hösten till t.ex. Lidingöloppet. Efter det så skulle jag ha sett var motivationen ligger, och var formen ligger. Om båda skulle varit dåliga, så skulle jag vara en sk vanlig studerande. Om båda skulle varit bra så skulle jag ha skidat ett år till. Jag hade fått ett jobb på Kvevlax skola i maj månad (där är jag för tillfället), och tänkte att det blir perfekt, så kan jag träna hela sommaren. Men sen då kom det oemotståndliga jobberbjudandet som ergoterapeut vid VCS i sommar. Hade nog faktiskt grym beslutsångest då, men sedan fick jag så bra deal att jag tog jobbet. Kommer alltså nu vara 4 veckor på Kvevlax skola, sedan har jag 2 veckor sommarlov innan jag börjar på VKS, jobbar där i 6 veckor och 6h/dag, och sedan har jag ännu 3 veckor sommarlov innan jag börjar skolan igen. Jag tänkte som så att jag kommer lära mig mera detta halvår nu, än vad jag lärt mig på 1,5 år i skolan. Och fastän jag har jobb så kan jag ju ändå träna det jag vill och lära mig nya saker, bara i mindre mängd. (Har bland annat gått i en redskapsgympagrupp i vår, vill lära mig kråla, har köpt en terrängcykel, ska delta i Jukola…) Och det skulle har krävts så mycket tid och motivation för mig att komma tillbaka i vinter på den form som jag vill vara i, så då ryms inget jobb dit. Så valde alltså att lägga av nu.

Efter sista tävlingen, så chillade jag i två veckor, med kom sedan fram till att kroppen nästan mådde sämre av det. Så då började jag träna regelbundet igen XD Tycker det är extremt skönt att vara ”fri” med vad jag tränar, att inte ha nåt program som jag borde följa. Om jag är lite trött en dag, amen då vilar jag, och har jag bra med tid en dag, då tränar jag den form jag vill.  Så just nu är väl framtidsplanen så här, lite flummig alltså men kommer bestå av träning, jobb och fortsatta studier. Man ska aldrig säga aldrig ändå. Mycket beror på hur mycket tid och motivation jag har.

Ett grymt stort tack till alla! Ingen nämnd ingen glömd.

ELIN HAS LEFT THE BUILDNING