Rekommenderar en kopp kaffe eller dylikt när du läser detta inlägg, blev ganska långt. Läs, reflektera och njut av bilderna i slutet. Sedan får man gärna komma med kommentarer via e-post eller meddelande. Puss!

SÄSONGSSAMMANFATTNING

Säsongen 2017-2018 blev allt annat än planerat. Blod, svett och tårar har spillts, men utan resultat. Många nya saker har hänt under det senaste året, och många olika faktorer har påverkat mig som skidåkare. Här tänker jag nu försöka sammanfatta säsongen som gått och försöka analysera vissa detaljer.

För lite mer än ett år sedan nu, så hade en till skidsäsong flugit förbi utan smaskiga resultat. Det var ju första året också efter Vörå-tiden så jag märkte hur stor inverkan det hade på träningsglädjen. Jag bestämde mig för att göra nystart på flera plan. Jag böt tränare från brorsan till Martin Norrgård, opererade bort mina bråkande tonsiller, mitt livs första ordentliga sommarjobb väntade mig och till hösten skulle jag byta träningsmiljö till Jyväskylä. Såg fram emot ändringarna som skedde och de var nödvändiga på gott och ont. Med Martin så ändrade vi upplägget på min träning ganska radikalt från mot vad jag brukade träna (mindre mängd, mera snabbhet och explosivitet). Vi hade en bra plan och jag försökte följa den så gott det gick mellan kvällsskiftena på S-Market. Jobbade nog mycket mera där än vad det var tänkt från början, så det påverkade väldigt mycket hur mycket energi jag hade att träna sedan. Minns att jag sa i ett skede att ”om jag satsar ännu nästa år så sommarjobbar jag nog inte”. Så det säger en hel del om hur bra det gick för mig att kombinera. Hatten av för er som lyckas med det!!!

När jag sedan flyttade till Jyväskylä på höstkanten så var det ju såklart mycket runt om själva flytten. Skaffa nya kompisar, allting på finska, laga mat, handla, städa, betala räkningarna, hitta nya träningsrutter, kom in i det finska skidåkargänget, häng med i skolan… Helt normala saker som jag inte tänkte på att var nåt problem, men som garanterat påverkade undermedvetet. Och det skulle jag ju nog ha klarat bra, bara inte formen skulle ha varit sämst nånsin! (Utan att överdriva). Om man tränar så gott som varje dag, och har ett mål, är det fan inte roligt att fara på länk och känna att ”alltså jag orkar inte”. En dag var pulsen i taket, en dag kände jag mig som 100kg, och en annan dag så smakade det bara skit. Nu befinner vi ju oss alltså i månadsskiftet september-oktober. Om det på programmet stod 1h löpning, kunde jag först spara den till eftermiddagen, sedan blev det till kvällen, sedan blev den 30min, och till slut kom jag med gråten i halsen hem igen efter 10min. Det stod ju klart att någonting bör göras. Ringde åt Martin och vi bestämde oss för att ta en paus. Fick alltså vila eller träna det jag ville tills det kändes bra igen. Denna paus räckte ca 2-3 veckor och efter detta gick fiilisen lite upp och ner. Det två veckor långa lägret i Muonio i november var exakt det jag behövde. Skidåkning i perfekta förhållanden med underbara kompisar. Träningen går då nästan riktigt bra i 2 månader och jag börjar se ett hopp ändå för inkommande tävlingar. Blir en intensitetsvecka i Ylläs mellan jul och nyår och efter det är jag redo att komma hem och tävla. Men det är här någonting händer. Tävlar en gång i en DT, går ej så bra. Tävlar på FM i Vanda, resultat: extremt dåligt, psyket: håller upp humöret. Tävlar i SC i Vörå, resultat: katastrof, psyke: katastrof. àSäsongens andra helpaus.

Alltså nån sån där extremt dålig känsla har jag nog aldrig haft förut. Fysiskt i kroppen, så var det så att jag fick mjölksyra av minsta lilla, t.ex. av att raka benen i duschen. Jag orkade inte ens värma upp ordentligt inför tävlingarna och om jag nån gång gjorde en styrketräning så klarade jag ca 5 lätta upprepningar innan den muskelgruppen skakade… Ja, det låter lite som överbelastningssymptom, men det kan det verkligen inte vara eftersom jag i år har tränat 100h mindre än vanligt. Psykiskt så minns jag att jag hade gråten i halsen en hel vecka efter tävlingarna i Vörå. Ville helst inte alls prata om det. Gick några gånger på poledancing med en kompis från skolan och var ut och festade med både skol- och skidkompisar i JKL. Efter den här pausen, så var jag helt enkelt tvungen att ändra syn på det hela. Jag hade absolut inte tänkt avbryta säsongen, utan jag deltog i resterande tävlingar på den nivå jag kunde. Försökte njuta av alla härliga saker på en tävling utöver själva plågsamma delen. Läste en gång ett bra citat/talesätt som passar in här: Keep your head up princess, your tiara is falling.

I mars så flyttade jag hem tillbaka till Vasa (tillfälligt alltså) eftersom jag gjort min praktik här hela våren. Var 4 veckor på barnpsykiatrin på sjukhuset och 5 veckor med en privatföretagare. På VCS lossnade faktiskt ett sommarjobb som ergoterapeut på avdelningen för krävande rehabilitering (!), men jag tog det inte direkt, utan funderade en vecka först. Det stod då mellan jobbet eller tränig i sommar. Och jag valde till slut att ta jobbet (läs mera under ”Framtiden”). Så inför sista tävlingen i Taivalkoski (seniorernas FM), så visste jag redan att jag slutar. Så där tävlade jag alla tre dagar och njöt så gott det gick. Hade även ”mamm & papp” som sponsor på baken hela helgen. Viktigt att ens största sponsorer syns i media.

Nämnde redan att träningsmängden i år har legat ca 100h under det jag brukar träna per år. Vilodagarna har nästan varit dubbla mot vad jag brukar ha, men däremot har sjukdagarna minskat markant. Den tävling jag kan lyfta fram som årets bästa går så långt bak som till juli och Jeppis summer ski. Allmänt så förbättrades nog min snabbhet på skidor och jag var inte lika dieselstartad som jag brukar vara. Men eftersom jag har stött på diverse motgångar i år så har det ju också varit extremt svårt att hålla planen och få sammanhängande perioder, vilket såklart påverkar resultatet. Det är på samma gång ingen hemlighet, att samtidigt som jag är i mitt livs sämsta form, visar även vågen rekordsiffror. Det beror också på diverse saker. Med jag brukar säga att framgång föder framgång, men motgång föder också motgång. Allting blir ett ekorrhjul av skit till sist. (I allmänhet stör inte viktuppgången mig, men uppförsbackarna blir så mycket tyngre av det, så då stör det mig).

Martins funderingar går i de banorna, att jag under flera års tid skulle ha kört mina GU pass för hårt. Att min pyramids bas inte varit tillräckligt kompakt, så att nu när vi börjat träna på pyramidens topp mera så har inte botten hållit att stå på. Det kan vara en lösning. Svårt att veta. Kan ju påminna er om att min maxpuls ligger på 216 vid löpning och jag kan lätt fara på en 1h länk med puls 180 utan att bli trött. Men är det min GU1 puls? Nej. Så kan passa på att påminna er aktiva om hur viktig GU farten faktiskt är!!! Ni ska bli hungriga, men inte trötta. Så kallad ”skvaller-fart”. Detta har ju nästan varit min specialitet som idrottare, att vara klungans bromskloss på lugna träningar, men tydligen kan jag bli bättre på den delen också

”KARRIÄRSAMMANFATTNING”

Jag skidade för första gången när jag var kanske 3 år och det var väl på gården hos mommo och moffa. Första tävlingen jag deltog i var väl en Femman-cup, de tävlingarna var alltid så bra eftersom man fick äta munk efteråt! Eftersom både Sofie och Victor skidade så följde jag väl automatiskt med i svängarna och till träningar. Från kanske 6-7 år och uppåt så hade vi alltså träning en, två gånger i veckan med IF Femman. Jag hade väldigt tur, för att just min årskull var väldigt stor, så det fanns alltid väldigt mycket kompisar på träningarna. Jag tror till och med att ända fram tills vi var kanske 14 år var vi ca 15st i vår grupp! (Födda -96 & -97). Denna tid så höll jag ju även på med såväl friidrott som orientering. Så under högstadietiden hann jag inte ränna på stan på kvällar och helger utan det var full fart med träningar och tävlingsresor. Tyckte faktiskt väldigt mycket om ett sånt liv. Sedan när jag gick ut högstadiet och började Vörå Idrottsgymnasium valde jag bort friidrotten, skrev in mig i skolan som skidåkare och orienterade som komplementerande träning.

Första gången jag var på ett FSS-läger var väl hösten 2011, då var vi med en busslast till Levi. Jag minns att det var då jag blev kompis med Julia Häger eftersom vi bodde i samma rum och vi skrattade tillsammans åt Jennifer och Amanda när de alltid ville vara 15min på plats före träningen började. (Henkka hade kommit med hot när lägret började). Efter detta, har jag väl varit med i FSS juniorgrupp 4 år och seniorgruppen 1 år, i två år har jag varit med i ÖID gruppen men med nästan samma koncept som FSS. FSS har känts som ett andra hem lite, där är alla likasinnade och alla är kompis med alla. Man blir väldigt tajta på lägren och jag och Amanda har nog allt för många lägerdygn tillsammans XD

De fyra åren jag spenderade i Vörå så var nog hittills de bästa i mitt liv. Såklart fanns det mycket sämre saker också och nog fanns det saker vi klagade på, men var finns nu inte det? Från att ha gått från ”Vah? Ska du träna idag igen?? Du tränade ju igår…?” till att grannen stänger av musiken kl 22, för att då skall det vara tyst bland idrottare, var ljuvligt. Måste passa på att tack Roland Rolle Villför, för ett enastående jobb som tränare åt en stor bunt skidåkare i Vörå. Här tänkte jag låna Fabian Af Hällströms citat som Anton citerade på skolavslutningen: ”Om man skulle ha farit till en vanlig skola skulle man fått nya vänner, men när man kom till Vörå, fick man en ny familj”.

Prestationsmässigt så har det väl varit en berg- och dalbana. När jag var liten visste jag ju inte vad mjölksyra var för nåt (det var tider det), och jag skidade ungefär för att få munken efter målgång. Minns också att jag kunde gråta efter någon Femman cup för att jag hela tiden kom fjärde efter Amanda, Jennifer och Chevelle (det var också tider). Sedan kan det hända att jag tog någon DM eller FSSM medalj i åldern 10-14, men året jag gick på nian var nog bästa året. Jag hade tränat väldigt bra och mångsidigt hela året och såg fram emot att skidsäsongen skulle börja (efter igen en lång friidrotts- och orienteringssäsong). När vi sedan var på läger med föreningen i december så vrickade jag foten rejält på en lekstafett sista kvällen. Då måste jag totalvila en vecka och fick sedan sakta börja på igen. Hann bra tillbaka till tävlingarna och då var formen som aldrig förr. Vann DM, vann FSSM, ja, jag vann nästan det mesta det året. På Hopea Sompa kom jag harmligt nog bara 10:e, och stafettplatsen rök (ja, så bra standard på laget hade vi). Under gymnasieåren så har jag väl också tagit en del FSSM vinster, en tredje plats på KLL 2012, fyra topp-10 placeringar på FM och två FM medaljer i stafett FM.

Ovan nämnda resultat har jag ju lyckats med när jag inte varit sjuk! För det har jag hunnit vara tillräckligt under dessa år. Den enda skadan jag haft egentligen var just foten 2011, men sjukdagar har jag haft allt för mycket. Värsta året var nog 2014 när jag hade angina, feber, förkylningar, halsont OCH körtelfeber samma höst! Till och med Victor minns jag sa ”det börjar likna en fars det här”.  För att inte nämna mycoplasma och twar under andra år. Här har jag haft tur som har en mamma som är läkare som snabbt kan skriva remiss för blodprover och skriva ut mediciner vid behov. Halsont (mest från morgonen) kan jag lugnt säga att jag haft ca 100 dagar om året. Då är det svårt att veta om man kan träna eller ej när man är på väg på morgonen. Som tur fick jag tonsillerna bortopererade våren 2017, så i år har det varit mindre av det bekymret.

En knepig fråga som ställts nån gång är ”varför skidar du?”. Har vridit och vänt på den ganska mycket, men som svar skulle jag kunna säga: Den sociala, fysiska, rumsliga, och prestationsmässiga delen som skidåkning ger mig, får mig att känna mig som hemma. För att om jag inte skulle ha passat in här eller inte egentligen tyckt om allt som har med grenen att göra, så skulle jag garanterat slutat efter motgångar.

Sedan är för mig en vital grej det här med kompisarna, den sociala kretsen man får när man är med i skidrumban. Har lärt känna så otroligt många människor genom åren, skaffat kontakter och fått kamrater för livet. Det är obeskrivligt skönt när man kan hoppa in i en skidkompis famn för att man är ledsen över sin idrottsliga situation, och man behöver inte säga ett ord, utan de förstår. En sk ”vanlig människa” kanske inte skulle förstå hur mycket man än förklarar. Kommer att sakna den delade glädjen och den delade sorgen. Får ännu gråten i halsen när jag tänker på Julia Hägers första FM medalj från Vörå 2015, och på samma sätt gråten i halsen när jag tänker på Jennifer som kämpade på så himla tappert för att bli en bra skidåkare med kroppen sa stopp. Idrotten är så himla orättvis, så himla vacker, så himla brutal, så himla svinjobbig, så himla underbar. Som idrottare har jag fått så mycket egenskaper som gynnar mig i det vardagliga livet, och framför allt så har jag lärt känna min kropp så otroligt bra! Sedan är man ju lite hjärntvättad med hela idrottarlivet och lite insnöad med alla andra saker. Men livet är långt ännu! J

Så från 1999 till 2018 har jag stått på ett par skidor, och nu lägger jag högst troligen tävlingsparen på hyllan. Den som lyckas få mig ur skidspåren i framtiden kan få en glass, för det kan sitta hårt. Men det är inte en dålig sak.

FRAMTIDEN

Som jag nämnde ovan så tog jag emot jobbet på VCS. Min ursprungliga plan var att 1. Inte ha någon tränare, utan fråga vid behov råd av kunniga 2. Träna exakt det jag vill (men ändå med en plan) och lära mig nya saker/grenar 3. Inte lägga mål till nästa skidsäsong utan lägga mål till hösten till t.ex. Lidingöloppet. Efter det så skulle jag ha sett var motivationen ligger, och var formen ligger. Om båda skulle varit dåliga, så skulle jag vara en sk vanlig studerande. Om båda skulle varit bra så skulle jag ha skidat ett år till. Jag hade fått ett jobb på Kvevlax skola i maj månad (där är jag för tillfället), och tänkte att det blir perfekt, så kan jag träna hela sommaren. Men sen då kom det oemotståndliga jobberbjudandet som ergoterapeut vid VCS i sommar. Hade nog faktiskt grym beslutsångest då, men sedan fick jag så bra deal att jag tog jobbet. Kommer alltså nu vara 4 veckor på Kvevlax skola, sedan har jag 2 veckor sommarlov innan jag börjar på VKS, jobbar där i 6 veckor och 6h/dag, och sedan har jag ännu 3 veckor sommarlov innan jag börjar skolan igen. Jag tänkte som så att jag kommer lära mig mera detta halvår nu, än vad jag lärt mig på 1,5 år i skolan. Och fastän jag har jobb så kan jag ju ändå träna det jag vill och lära mig nya saker, bara i mindre mängd. (Har bland annat gått i en redskapsgympagrupp i vår, vill lära mig kråla, har köpt en terrängcykel, ska delta i Jukola…) Och det skulle har krävts så mycket tid och motivation för mig att komma tillbaka i vinter på den form som jag vill vara i, så då ryms inget jobb dit. Så valde alltså att lägga av nu.

Efter sista tävlingen, så chillade jag i två veckor, med kom sedan fram till att kroppen nästan mådde sämre av det. Så då började jag träna regelbundet igen XD Tycker det är extremt skönt att vara ”fri” med vad jag tränar, att inte ha nåt program som jag borde följa. Om jag är lite trött en dag, amen då vilar jag, och har jag bra med tid en dag, då tränar jag den form jag vill.  Så just nu är väl framtidsplanen så här, lite flummig alltså men kommer bestå av träning, jobb och fortsatta studier. Man ska aldrig säga aldrig ändå. Mycket beror på hur mycket tid och motivation jag har.

Ett grymt stort tack till alla! Ingen nämnd ingen glömd.

ELIN HAS LEFT THE BUILDNING

Hej.

”Har fått en längre period med kontinuerlig, bra träning, så snart ska väl kurvan börja gå uppåt!” var min sista mening i föregående inlägg. Hah, så fel jag kunde ha.

Formkurvan gick stup rakt neråt och självförtroendet som skidåkare likaså. På senior FM i Vanda kom jag ungefär femtesist, och sist. Och kroppen var i total baklås. För att beskriva känslan var det ungefär som att ha en femväxlad bil, men spaken har fastnat i ettans växel, och du lyckas bara köra i 30km/h med skyhöga varvtal. (Man vill ju köra 100km/h med låga varvtal).

Men efter den tävlingen försökte jag ännu bita ihop till följande helg (Suomen cup i Vörå, stafett och 20km klassiskt), tänkte att jag var säkert bara trött och försökte träna så snålt som möjligt och bara göra det nödvändiga. Lördagens stafettsträcka kändes inte lika katastrof som föregående helg och jag fick upp lite hopp. Men sedan på söndagen kände jag direkt jag vaknade nästan hur trött min kropp var. Om man knappt orkar värma upp ordentligt, så då kan ju bara inte tävlingen gå bra heller Det var total katastrof, både fysiskt och psykiskt. Avbröt efter ca 7km. Då var det inte kul kan jag säga.

Efter detta tog vi(jag) en paus. Helt avbrott i idrotten tills jag är redo igen. I två veckor gjorde jag det jag ville (gick tex på en nybörjarkurs i poledancing, kan man komma längre bort från skidåkningen än så?) Skidade nåt pass nog med Titta och det kändes helt okej. Men att benen ska få mjölksyra av att man står och rakar dom i duschen eller cyklar till skolan är inte normalt. Sedan fick jag ju såklart vinterns förkylning, som tog en vecka. Så tog det åter en vecka med GU träning, innan jag så småningom (mellan tunga skoldagar, för en gångs skull) kunde börja träna ”normalt” igen. FSSM i Larsmo måste jag stå över p.g.a. förkylningen.

25.3 deltog jag i en mindre tävling i Kokkola. Första på 5 veckor… Det kändes! MEN, denna paus har fått mig att tänka, växa och ändra syn på det hela. Fine, detta är min form just nu. Det enda jag kan göra är att jobba på härifrån och göra det bästa av situationen. Om jag vinner, är det kul, om jag kommer sist, kan det också vara kul. Löns att komma ihåg. Så nu är min fortsättningsplan den, att jag biter ihop de ca 5 veckorna som är kvar av säsongen, gör mitt bästa och njuter av det.

Det har varit lätt att göra det här i Ylläs, denna vecka har jag och mamma varit här i samband med sportlovet. Här samlar man alltid energi.

Munkpaus med Alexandra Enlund

Om en vecka är det U23 FM i Tammerfors, 10km skate och 20km klassisk masstart. Det ska bli kul och intressant. Vi hörs efter det!

Wow. Nu har det gått länge sedan senaste inlägget! Ber om ursäkt för det. Brukar väl vara så att om man har något roligt att skriva om så vill man skriva ofta, och om det går dåligt ”glömmer” man att skriva. Men sedan senaste inlägg har det hänt blandade saker, men mest positiva!

Sist jag skrev var jag på väg till Rovaniemi, den tävlingen gick nog dåligt. Var väl trött efter lägret och kroppen fick en chock av tävlingsfarten. Därefter följde en dryg vecka i skolan och sedan tillbaka till Lappland, denna gång till Ylläs med IF Femman. Där hade vi ett bra och traditionsenligt läger, och lyckades undvika en eventuell förkylning med en vilodag där. Vi hade rejält kalla dagar där, vilket syns på bilden nedan…

Efter lägret så var jag sista veckan i skolan innan Scandinaviska cupen i Vuokatti. Dessa tävlingar tog jag enligt planen som ett led i träningen. Även om jag önskar vara så där en 5min snabbare på en 10km så försöker (försökte) jag hålla huvudet kallt. Vi har en plan. Följ den. Även en del stress på grund av skolarbete kanske påverkade resultaten i tävlingarna (10km skate på fredag och klassiskt på söndag).

Men sedan fick vi jullov och det kom inte en dag för tidigt! Har träffat jättemånga kompisar, nya som gamla, och julen firades i släktens och matens tecken. Man uppskattar stunder då hela familjen är samlade mer och mer nu för tiden. På jul annandagen åkte jag, Sofie, mamma och pappa till stugan i Ylläs. Där fick jag till en bra träningsvecka med mycket effektpass.

I Ylläs njöt vi även av pappas julklapp: en konfektask bestående av 84st (800g) konfekter, och ”Arons” Elvis imitation

På trettondagen deltog jag i en klassisk tävling i Kaustby. Den gick inte alls som planerat. Musklerna, som hade känts trötta hela veckan, var trötta även då, parstakningen fallerade och jag stressade när jag skulle diagonala så skidorna släppte, fastän fästet var bra under uppvärmningen… bra Elin! Just så där! -_-  Men det var ändå bra att få sig en genomkörare innan FM i Vanda som kommer nu i helgen. Tror att arrangörerna har svettats lite eftersom snöläget har varit så dåligt, men nu har dom väl nog ett spår där som lär ska vara välgrusat…   Jag skidar 10km skate på lördag och skiathlon på söndag. Sätt på TV:n vetja! Denna vecka har jag tränat lätt och lite, för att dra den klassiska ”vila mig i form”, så hoppas det biter! Har fått en längre period med kontinuerlig, bra träning, så snart ska väl kurvan börja gå uppåt!

Hej hej!

Tiden här har, som alltid, gått väldigt fort! Idag är sista dagen här i Muonio innan vi drar till Rovaniemi på tävlingar imorgon (fredag). Hela lägret har gått riktigt bra och jag är nöjd med träningen jag utfört här. Vi har haft väldigt bra förhållanden på alla fronter (temperatur, snömängd, lätt vallningsföre mm) så det har varit skönt eftersom det har underlättat flowet under lägret Kan ärligt säga att det var exakt det här jag behövde just nu; bra kompisar, mycket skratt, skvaller – och allt detta i skidspåret! Ivern har börjat bubbla igen och ser riktigt fram emot att få tävla i helgen! (Även om jag bör ha en realistisk syn på utgångsläget)

I helgen var jag och hejade på lördagens tävlingar med Jennie Lindvall, då jag hade viloförmiddag. Det var kul, dock kallt, att för en gångs skull stå bredvid och heja fram kompisarna. På måndags eftermiddagen körde hon och jag en sprintbetonad träning där vi tog full fart in i en kurva och försökte hitta optimala åklinjer och komma först ut ur kurvan. Det var riktigt roligt och då konstaterades det att jag nog blivit snabbare! Så det är kul! Annars har jag haft två andra hårdare träningar i klassisk stil med tanke på helgens lopp. Annars har det blivit mycket GU och teknik. Har vissa saker jag bör jobba på ännu men de känns inte omöjliga att ändra på!

Idag har jag som sagt vilodag och sitter framför datorn hela dagen och ska få undan skolarbete. En promenad ska jag väl dra mig ut på innan det blir mörkt Tävlingarna är en deltävling i Suomen Cup och visas därför i TV. På lördag startar jag 10.18, kolla efter en gröngöling då

Jag deltar inte på söndag utan far antagligen passligt seg hem med tåg, är hemma ett dygn innan jag fortsätter till Jyväskylä för att visa upp mig i skolan lite också.

Hejsan! Nu är vi i Muonio med FSS-gänget!

Vi körde upp i lördags och har redan hunnit skida många och långa pass vid Olos. Här finns från och med igår tillräckligt med snö så man kan skida på natursnöspåren runt berget (och även hem till hotellet), vilket är jättebra! Har fått kämpa för att någorlunda hålla ner pulsen under grundträningarna. Jag tävlar som sagt inte i Olos nu i helgen utan fokuserar på träningen, känns skönt!

I morse körde jag lite snabbhet och nu på eftermiddagen har vi en cirkelträning. Imorgon eller på torsdag kommer jag att köra lite längre FU1 drag, annars rullar det på med grundträning och nötning av teknik. Det klassiska ”måra åpå”.

Teknikfilmning från dagens ”drag”. Tekniken bör finslipas

Hej igen!

Höstlovet gick snabbt och imorgon far jag till Jyväskylä igen. Onsdag – lördag förra veckan var jag i Jämi med Jennifer  Antell, Linnea Henriksson och Femmans nyaste medlem Linnea Halonen (fd Närpes Kraft). Det var riktigt kul och tunneln såg ut som den brukar. Skidade 5 pass, orienterade (faktiskt!) ett pass i den härliga terrängen och så hade vi en stavbacketräning. Just nu så fokuserar jag på grunduthållighet. Det är viktigast för mig för tillfället med tanke på den höst jag haft. Försöker ännu aktivt hitta träningssällskap till så många träningar som möjligt och göra det hela kul, medan jag febrilt försöker hålla is i hatten. Det brukar jag vara bra på, så jag ska banne mig vara bra på det nu också!

Inkommande helg kommer jag att bänka mig i TV-soffan för att heja fram kompisarna i Suomen Cup i vuokatti! Stafett och sprint står på programmet. Jag har själv aldrig deltagit i denna tävling eftersom jag tycker den kommer för tidigt, och så är definitivt fallet i år också. Min tävlingsdebut kommer jag att göra först på Suomen cup i Rovaniemi 18.11. Vi drar ju till Muonio i år igen i två veckor (4.11-19.11), och där kommer jag även att fokusera främst på grundträning. Vi hoppas på mycket snö dit då så man kan skida på ”motionärsspåren” runt berget. (Annars blir belastningen så stor om man ska snurra på i tävlingsspåret i 2 veckor).

Annars så öppnar spåret vid Laajavuori nu på onsdag! Tänkte idag att ”ojoj ska man springa/stavgå/gymma nu fram tills avresan till Muonio?” (Eftersom nattfrosten gör det svårt att rullskida på mornarna). Men om man kan skida är det ju suveränt!

Ha det bra!

Hejsan!

Mitt förra inlägg var tydligen så dystert så mommo började ringa mig och höra hur jag riktigt har det. Så farligt var det inte!

Som jag skrev så tränade jag enligt känsla och humör och umgicks med kompisar. Var på Suunta Jyväskyläs orienteringsträning en kväll. Det stod ”alamäkivedot” på beskrivningen, men det blev nog mera ”alamäkikävely” för mig! Hade ingen kompass och det började ännu till mörkna på slutet. Men kul var det! Har även tränat en hel del med Ella Nurmi, som även kommer från Vasa, det är jätteskönt att kunna prata svenska med någon här! Jag har också varit och rullskidat nåt pass med jämnåriga Titta Kuorelahti, alltid så mycket roligare med sällskap!

I helgen deltog jag i Kukkulan Kuningas som Hidden Factor ordnade här vid Laajavuori. Där skulle man springa upp för slalombacken (höjdskillnad 105m, sträcka 800m) i heat på 4, och de 4 snabbaste till final. Det var inte så stort evenemang, vi var 8 damer med och jag slapp till final. Heidi Lindfors (även gammal Vasa-bo) segrade nästan överlägset, och jag kom på en tredjeplats. Jag hade endast en sekund bättre tid i finalen än i prologen, men tror att laktatet var betydligt många steg högre! Så med andra ord fick jag en bra och rolig träning i lördags!

För övrigt så har saker och ting börjat rulla på bättre nu. Skolarbete som kanske lite hopat ihop sig så får jag undanstökat nu, och träningarna löper även på. (Äntligen!) Tycker det regnar ofta nu och löven börjar falla till marken… på instagram blir man ofta påmind om att vintern är på kommande… Men jag tänker inte ta någon stress, det borde ingen göra – för sista FM tävlingen är alltså 8.4! Dit är det väl cirka 179 dagar, so no panic…

På fredag kör jag till Vasa eftersom vi har kontaktfri vecka nästa vecka (=höstlov), och på onsdag far jag, Jennifer Antell och Linnea Henriksson till Jämijärvi för att skida lite i tunneln fram till lördag. Ska bli kul!

Hejsan.

Som rubriken sa så har jag ”motorstopp” just nu. Det känns skit helt enkelt. Lika bra att vara ärlig och säga som det är, så ni inte behöver fundera varför jag kanske hittas långt ner på eventuella resultatlistor. För om det känns skit, då går det skit. Har varit lite upp och ner en tid men blev väl jobbigare nu när man flyttade till nytt ställe och nära (tränings)kompisar inte hörde till självklarheterna mera. Så just nu har jag en paus från att följa träningsprogram. Bestämmer helt enkelt själv vad jag gör fram tills det känns kul igen. Tror jag far och springer på stig imorgon och på onsdag tänkte jag fara och orientera tragiskt nog för första och antagligen sista gången i år. Det ska jag ta vara på. Ska även försöka umgås med mycket kompisar och lite tänka på annat nu. Det blir nog bra. Men tänkte också att jag kan skriva hit så inte ”den yttre världen” lägger nån onödig press på mig. Skidåkning är en hobby, jag är inte skidåkning. Det är viktigt att komma ihåg fastän de så ofta glöms bort.

Bild från kvällspromenaden med Oona. I horisonten syns hopptornet vid Laajavuori, där jag bor.

Livet rullar ju ändå vidare, fastän hur det känns. Lägret på Norrvalla var nog helt lyckat fastän jag redan då hade en sämre känsla. Men det ger tacksamt mycket krafter att träna i grupp. Rullskidbanan får 10 av 10 möjliga. TACK kan jag bara säga!

I helgen var jag, mamma, pappa och Victor på Lidingöloppet. Det borde vara tolfte gången nu som jag startat och kommit i mål på Grönsta gärde. Alltid lika kul evenemang. Sprang utan press. Försökte ha kul och göra en bra träning.

Denna vecka så har jag en del skolarbete som hopat ihop sig som jag bör ta itu med. Bara att jobba vidare! Tack och hej!

Hejsan! Och ursäkta för den långa pausen av inlägg.

Mycket har hänt sedan sist, men den största händelsen är väl ändå att jag flyttat till Jyväskylä för att studera andra året av ergoterapi. Förra söndagen körde jag hit och plockade upp kläderna i skåpen i den annars färdigt inflyttade lägenheten. Förra veckan hade vi bara två timmar skola så då hann jag bra socialisera mig och kolla in träningsmöjligheterna här i området. De får mer än godkänt! En vanlig rullskidslänk samlar du lätt ihop 300m stigning, samma med löpning. Jag bor ju riktigt nära Laajavuori, där det finns väldigt många och bra löpstigar/-banor.Blev även accepterad till idrottsakademin här i Jyväskylä, så därifrån får man även hjälp med gemensamma träningar 2-3ggr/vecka, tillgång till gym och simhall, säsongskort till konstsnöspåret mm. Vilket är jättebra, det är såååå viktigt att man blir uppfångad efter gymnasietiden av någon/något, för det är nog redan tillräckligt svårt att satsa helhjärtat på idrotten, så tack för det!

Det slog mig för en tid sedan att detta är första gången på fem år jag kommer umgås regelbundet med människor som inte är idrottare (i skolan då), men hittills har de två största frågorna till mig varit: ”Är du med i landslaget?” och ”Alltså, är dina föräldrar från Sverige eller?”. Är dålig på att småprata med folk på finska men det finns alltid att tala om eftersom de är så fascinerade över att jag är helt svenskspråkig.

Veckan innan jag åkte hit så hade jag tester i Botniahallen tillsammans med tränaren Martin. Samma som i början av sommaren. Jag var ganska självsäker på att de flesta skulle ha gått framåt eftersom vi faktiskt har jobbat på just spänst, snabbhet och explosivitet denna sommar, men fick nog svälja min stolthet efter de två första. Inte var de just sämre men inte bättre heller, sedan fick jag nog rekord i två av testerna och gjorde en bättre serie än sist med tangerat rekord 3 av 4 gånger på 5-stegshopp. Så bara att jobba vidare.

Sista veckorna på sommarlovet jobbade jag bara två skift i veckan, på önskemål, eftersom det tar förvånansvärt mycket energi av en att jobba, fastän det inte är mycket. Har nog kommit fram till det, att om jag ännu satsar nästa år, ska jag inte jobba på sommaren, punkt.

I helgen åker jag väl hem till Vasa för att nästa vecka ordnar FSS ett femdagars läger på Norrvalla, nu då den splitternya rullskidsbanan har öppnats! Ska bli kul! Hoppas jag hålls frisk bara för att det är många på klassen som sitter och hostar och snörvlar bredvid en…

Så läger nästa vecka, sedan 23.9 så springer jag Lidingöloppet! Det brukar vara en familjetradition för oss och i år reser 4 av 5 dit Vi hörs!

Hejsan!

Sist jag skrev nämnde jag att det var ett läger på kommande i Solvalla. Från söndag till fredag var vi där och hade ett riktigt bra läger. Träningarna var kvalitativa och bet bra på en. Sällskapet var även bra eftersom vi var nästan bara flickor i samma åldrar och ganska jämna allihopa, så det var kul! På fredagen var jag nog dock rejält trött när vi åkte hem och det satt bra med ”vila”, som i sin tur var fyra jobbskift dagarna på varandra, så var nästan tröttare på tisdag kväll än vad jag var på fredag kväll Så var inte så förvånad när jag på onsdagen vaknade med sjuk hals. Besviken och arg mera. (Det har blivit mera jobb nu än vad jag velat ha pga brist på arbetstagare). Men halsen gick om, men lämnade lite i näsan nog, men vi kom överens med tränaren att under lördagen är jag frisk och sedan får jag bli sjuk om jag blir då, eftersom denna vecka består av mycket annat program.

Så efter att ha tränat väldigt lite förra veckan så resulterade det i att jag var utvilad och i form till Jeppis Summer Ski. Så det var kul Tävlingen bestod av två moment: en prolog på förmiddagen och 8km klassisk jaktstart på eftermiddagen. Prologen drog man på en stakmaskin och den som först hade stakat 750 virtuella metrar vann. Min goda vän Julia häger var urstark på det och vann. Jag själv drog också helt bra och placerade mig mellan två stakproffs; Fanny Storvall och Emelie Svenlin.

Jaktstarten så skidades runt Optima i Jakobstad på en 1,2km runda. Vi startade då alltså på basis av tiderna från prologen. Under loppet så samarbetade jag med Fanny genom att dra vartannat varv, vilket lönades eftersom det var ganska hård motvind på en raka. På sista varvet var Fanny starkare men jag är ändå riktigt nöjd med min sjätteplats. Vann gjorde Andrea Julin i överlägsen stil. I herrklassen så vann egentligen Christoffer Lindvall men han flyttades till delad andra plats efter Matias Strandvall eftersom han hade åkt på fel sida av en refug, vilket inte gynnade honom, men regler är väl regler.

Här hittar ni resultat om ni vill titta, och på Facebook finns både prologen och jaktstarterna på film om ni söker på Ski Team Mäenpää.

http://www.skiteammaenpaa.fi/fi/tulokset-jeppis-summer-ski-2016/

Så kan passa på att tacka för ett väl utfört arrangemang och den stora publikmängd som hade samlats, och som hejade på alla!

Igår jobbade jag långskifte och ikväll åker jag med mamma och Sofie till Umeå på minisemester, hem kommer vi på onsdag kväll. Träningskläderna åker nog också med i väskan B) Annars består veckan av träning, kompisar och jobb lördag + söndag