Skidkarriären är över

Ett stort beslut har blivit taget. De flesta vet nog redan om det men tänkte att det är bäst att göra det officiellt även här. Jag har nämligen bestämt mig för att lägga av med skidsatsningen! Det här är givetvis ett beslut som vuxit fram under en längre tid men avgörandet kom efter sista tävlingen den här säsongen. Resultaten har helt enkelt inte varit tillräckligt bra för att jag tycker det skall vara värt att fortsätta göra de uppoffringar som krävs nu då jag utexamineras från skolan och därmed hamnar att välja mellan en heltidssatsning och att bege mig in i arbetslivet. Speciellt då man inte egentligen gått framåt under de senaste tre åren utan snarare tappat mark så känns det otacksamt att fortsätta. Enskilda egenskaper har jag lyckats utveckla men då har ofta någon annan egenskap blivit sämre istället. Har lite svårt att förstå hur resultaten kunnat vara så här pass mediokra fastän träningssäsongerna gått så bra och varit så hela som de varit. En orsak är visserligen att totalbelastningen vuxit sig för stor under flera års tid men en annan är också att jag tappade min ”själ” sommaren 2014 då jag blev skadad på nytt efter att ha lyckats komma tillbaks efter en två och ett halvt år lång period med skada eller rehabilitering efter operation. Skall man lyckat i toppidrott krävs att man faktiskt brinner för det man gör och tror att det kommer att bli bra.

Idrotten har varit den största delen av mitt liv och känns tomt nu då man inte har något konkret att sträva efter längre. Däremot har det inte heller varit kul att halvt marginalisera sig ur samhället på grund av att elitidrotten kräver så mycket tid och disciplin, samtidigt som en som är på min nivå bara får marginell uppskattning för det. Under de senaste åren har jag även märkt att det finns flera som tycker att det inte är försvarbart att man håller på med tävlingsidrott i vuxen ålder. Det är väl den oskrivna jantelagen som gäller i Finland vilken innebär att mänskor som på något sätt lever annorlunda liv lätt blir kritiserade eftersom de avviker från normen. Om man däremot lyckas vinna VM eller nåt så är man däremot mitt i allt en hjälte som är berättigad att göra vad som helst. Det är av den här orsaken som man istället värdesätter de som uppskattar det man gör och gjort desto mer, och bara en ”hur är det med formen” – fråga kan betyda mycket. Man märker ibland att det även finns många vars största nöje är att följa med hur det går för den lokala föreningens idrottare och ibland kan de veta mera om den prestation man gjort än vad man själv gör bara för att de är så intresserade att analysera saker och ting. Någon har man tydligen därför lyckats underhålla under årens lopp i alla fall. Idrottskretsen har erbjudit en stor familj där alla hälsar på alla och går inte att komma ihåg alla vänner och kontakter man fått genom åren. Att träna och ha mål är dessutom ett sätt att må bra och att få ork i vardagen.

Nu är min framtid för tillfället öppen men letar efter heltidsanställning och verkar ljusna på den fronten i Finland överlag. Personligen är jag glad att jag samtidigt lyckats skaffa mig en utbildning vilket inte är fallet för överraskande många idrottare. Har mer eller mindre alltid varit en självklarhet för mig att tänka på livet efter idrottskarriären också så behöver väl inte förfalla helt i alla fall. Nu vill jag passa på att tacka alla som följt och stött mig under årens lopp! Ni är allt från föreningen och förbundet till företagssponsorer och stödapparatur inom familjen vilka alla gjort den här idrottskarriären möjlig! Som en vis man brukar säga: vi kämpar vidare!

Edit: texten kan redigeras vartefter jag kommer på att göra tillägg